Då jag befinner mig i Tyskland så kommer jag inte kunna delta alla dagarna, men har förberett ett par inlägg i alla fall. Ämnet i sig tycker jag är otroligt viktigt att lyfta fram då depression är nutidens folksjukdom.
Depression kan yttra sig på så många olika sätt och i så många olika grader. Hur många gånger har du sagt att jag känner mig lite deppig idag? Lovar att det är ett antal. Jag har gjort det i alla fall. I alla fall innan jag faktiskt fick känna på hur det är att vara deprimerad på riktigt.
Jag tillägga att mina egna depressioner har varit lindriga och dessutom orsakats av händelser i mitt liv som gjort att jag har hamnat i kris. Jag vet att jag förra året lyfte fram hur jag efter mitt yngsta barns födelse hamnade i en mild förlossningsdepression. Ett ämne som är oerhört viktigt att prata om och som ligger mig varmt om hjärtat, men i år vill jag istället skriva lite om det totala kaos som råder i hjärnan efter att man har tagit sig igenom en närståendes sjukdom och död.
Min pappa dog samma år som jag skulle fylla 30. Han hade en tid varit sjuk i lungcancer och vi visste att det inte skulle kunna sluta på mer än ett sätt. Ändå var det så overkligt den där söndagen när jag gick hemma och plockade undan julgrejerna samtidigt som telefonen ringde och det var från sjukhuset. Kom fort sa dom, men kör försiktigt. Hur gör man det kör försiktigt när man samtidigt känner paniken stiga inom sig. Paniken över att man inser att det är idag som jag inte längre kommer att ha en pappa. Timmarna på sjukhuset gick sakta. Han somnade in med alla oss syskon och mamma intill sig.
Depressionen kom inte då, nä jag var effektiv som tusan och fixade med saker, hjälpte mamma, skötte barnen. Ja, ni vet allt sånt där som måste göras. Jag minns precis när den kom. Fyra månader efter pappas bortgång. Jag hade ringt min bror och varit lagom arg för att jag inte tyckte att vi hade satt igång och rensat något efter pappa och plötsligt så börjar jag gråta. Och gråta och gråta. Tårarna gick inte att hejda och dom tog inte slut. Min räddning blev inga tabletter eller psykologer vid detta tillfälle utan helt enkelt långa promenader i lugn och ro. Att få vara ifred och att få sörja ifred. Det blev en ganska kort sjukskrivning, men det där fick mig ändå att bli bättre på att lyssna på min kropp och min själ. Trodde jag..
Lacket jag visar idag kommer från Depends Chameleon kollektion och har faktiskt ett namn Green With Envy. Två lager med topplack. Vackert, med skiftningar mellan grönt och guld, men lite mycket penseldrag kanske.
Today is the first day of Karin's theme week United In Green which is created to bring attention to the fact that October is not only pink but also green. The green color stand for depression and to help us all create an understanding of depression.
I'm in Berlin, so I won't be able to attend all days, but have prepared a few posts anyway. The subject in itself I think is incredibly important to highlight when depression is present-day scourge.
Depression can manifest itself in so many different ways and in so many different degrees. How many times have you said that I feel a bit down today? Promise there is a number. I've done it anyway. Well, anyway, before I actually got to feel what it is to be depressed for real.
I want to add that my own depression has been mild and additionally caused by events in my life that led me to have reactions to different crisis I've been through. I know I last year highlighted how I after my youngest child's birth ended up in a mild postpartum depression. A substance that is extremely important to talk about and that is very close to my heart, but this year I want to instead write a little about the total chaos that your brain ends up in after you've made it through a loved one's illness or maybe even death.
My father died the same year as I turned 30, he had been diagnosed with lung cancer and we knew after a while that he would not survive the fight against it. Yet it was so unreal that Sunday when I walked around the house trying to clean out the Christmas while the phone rang and it was from the hospital. Come quick, they said, but drive carefully. How do you make the drive carefully while at the same time feel the panic rising within you. The panic over the realization that it is today that I will loose my father. The hours at the hospital went slowly. He took his last breath with all of us siblings and my mother sitting with him.
The Depression did not come then, nah I was effective as hell and tweaked things, helped mom, took care of the children. Yes, you know all those things that must be done. I remember exactly when it came. Four months after his death I had called my brother and been moderately angry because I didn't think we had started and cleared somewhat after dad and suddenly I started to cry. And I cried and cried. The tears could not be stopped and they did not end. My salvation was no pills or psychologists at this time, but simply long walks in peace and quiet. To be left alone and to mourn in peace. It was a pretty short sick leave, but it left me with a better understandment of how important it is to listen to your body and soul. At least I thought I had learned that...
The polish I am showing today are from Depends Chameleon collection and actually has a name Green With Envy. Two coats with topcoat. Beautifully, with shifts between green and gold, but some visiable brushstrokes.
